Oj, vilken dag..
Dagen började illa. Upp tidigt, in i duschen och plötsligt känner jag hur allting börjar svartna för ögonen. Ut igen, känner ett väldigt illamående och i spegeln möts jag av ett kritvitt ansikte. Ajajaj. Halvkröp till sängen och placerade mitt blöta huvud (mkt blött hår!) på huvudkudden. Smsade mina gruppkamrater att jag förmodligen skulle bli lite sen (ett jobbigt sms att skriva då jag hade stora svårigheter att se vad jag själv skrev). Efter många om och men lyckades jag till slut få ordning på vad som var tak och vad som var golv och kunde då bege mig iväg till biblioteket (cirka 30 minuter sen).
Vid lunchtid hörde faster Karin från Halmstad av sig. Hon ville hämta sina rullgardiner som jag hade tagit hem från Ronneby. Rusade hemåt! Karin hade med sig lunch i form av kyckling- respektive räksallad. Jätte gulligt, men med tanke på att illamåendet fortfarande satt i kändes det bara som en ytterligare press, att äta för att inte verka otacksam (det lilla jag till slut fick i mig).
Eftermiddagens grupparbete kan kanske beskrivas som kaos. Vet sjutton vad det är vi egentligen har fått ihop men lång tid verkar det ta i alla fall. Helt plötsligt dyker en glad och rödrosig figur (läs Emelie Stjernfeldt) upp i dörröppning - med sig hade hon kanelbullar, äppel- och apelsinsaft samt c-vitaminer i form av brustabletter. "Lite energi!" säger hon och strålar med hela ansiktet. Ett välbehövligt brejk i pluggandet och ett klart ljus i mörkret - tack så mycket!
Jag är trött. Motivationen är låg. Önskar att jag kunde vara lite mer positiv och glad men orken räcker inte riktigt till. Pressen och stressen finns ständigt där liksom en vilja om att bara få lägga ner allt och strunta i hur det går i framtiden. Fan. Vill bara hitta tillbaka, vill bara hitta rätt i allt detta virrvarr..
Vid lunchtid hörde faster Karin från Halmstad av sig. Hon ville hämta sina rullgardiner som jag hade tagit hem från Ronneby. Rusade hemåt! Karin hade med sig lunch i form av kyckling- respektive räksallad. Jätte gulligt, men med tanke på att illamåendet fortfarande satt i kändes det bara som en ytterligare press, att äta för att inte verka otacksam (det lilla jag till slut fick i mig).
Eftermiddagens grupparbete kan kanske beskrivas som kaos. Vet sjutton vad det är vi egentligen har fått ihop men lång tid verkar det ta i alla fall. Helt plötsligt dyker en glad och rödrosig figur (läs Emelie Stjernfeldt) upp i dörröppning - med sig hade hon kanelbullar, äppel- och apelsinsaft samt c-vitaminer i form av brustabletter. "Lite energi!" säger hon och strålar med hela ansiktet. Ett välbehövligt brejk i pluggandet och ett klart ljus i mörkret - tack så mycket!
Jag är trött. Motivationen är låg. Önskar att jag kunde vara lite mer positiv och glad men orken räcker inte riktigt till. Pressen och stressen finns ständigt där liksom en vilja om att bara få lägga ner allt och strunta i hur det går i framtiden. Fan. Vill bara hitta tillbaka, vill bara hitta rätt i allt detta virrvarr..
Kommentarer
Trackback