Finast ändå..
"Känns som om jag har ett privat jävla moln över mig", jo så kan man nog känna ibland, skulle gissa på att mamma, pappa och Simon känner just så just nu då de varit i Halmstad ett par dar och vädret har varit urkasst samtidigt som det har varit jätte härligt sommarväder hemma hela dagen. Själv har jag spenderat större delen av dagen vid havet på Senoren tillsammans med Josse, Görel, Erik och Bella. Har varit min första riktiga sommardag för i år då vi solat och badat (inte bara doppat oss) och njutit av att det faktiskt är sommar!
Har nyss sagt ett par väl valda ord till en viss person och just nu sitter jag och är nervös över hur reaktionen på dessa ord ska att bli. Jag har varit ärlig, det har jag! Kan man vara för ärlig? Är det ibland bättre att hålla tyst, blunda och bara spela med? Har jag gjort för stor grej av det här eller har jag blundat för allvaret redan från början? Åh, varför kan jag inte vara lika taktisk som alla andra normala människor?!
Vissa saker kan man inte hjälpa, vissa saker kan man inte styra över - så är det nog bara! Ändå kan jag inte låta bli att bli irriterad på mina barnsliga impulser - att jag inte kan vara vuxen nog att inte bry mig! Tittade när ingen såg och allt var så välbekant men ändå så långt borta, linjerna, groparna, allt, som om det tillhörde något som tidigare väl väldigt betydelsefullt men som nu sedan länge är passé. Tänker sällan på det numera men så finns det stunder då allting kommer tillbaka. Det är någonting med doften som gör att jag helt plötsligt befinner mig i en helt annan värld där både tid och rum ändras liksom färgerna och miljön och direkt kommer osäkerheten insnubblande utan att ens knacka och fråga om lov först. Trots osäkerheten är jag plötsligt beredd att offra allt, allt det som jag egentligen älskar. Tack och lov brukar förståndet (det lilla förstånd jag har) ta överhand och jag återgår till verkligheten. Finast ändå, oavsett vad.. Vidhåller föregående inlägg - "Dom som säger att tiden läker alla sår dom ljuger" (Lasse Lindh)
Har nyss sagt ett par väl valda ord till en viss person och just nu sitter jag och är nervös över hur reaktionen på dessa ord ska att bli. Jag har varit ärlig, det har jag! Kan man vara för ärlig? Är det ibland bättre att hålla tyst, blunda och bara spela med? Har jag gjort för stor grej av det här eller har jag blundat för allvaret redan från början? Åh, varför kan jag inte vara lika taktisk som alla andra normala människor?!
Vissa saker kan man inte hjälpa, vissa saker kan man inte styra över - så är det nog bara! Ändå kan jag inte låta bli att bli irriterad på mina barnsliga impulser - att jag inte kan vara vuxen nog att inte bry mig! Tittade när ingen såg och allt var så välbekant men ändå så långt borta, linjerna, groparna, allt, som om det tillhörde något som tidigare väl väldigt betydelsefullt men som nu sedan länge är passé. Tänker sällan på det numera men så finns det stunder då allting kommer tillbaka. Det är någonting med doften som gör att jag helt plötsligt befinner mig i en helt annan värld där både tid och rum ändras liksom färgerna och miljön och direkt kommer osäkerheten insnubblande utan att ens knacka och fråga om lov först. Trots osäkerheten är jag plötsligt beredd att offra allt, allt det som jag egentligen älskar. Tack och lov brukar förståndet (det lilla förstånd jag har) ta överhand och jag återgår till verkligheten. Finast ändå, oavsett vad.. Vidhåller föregående inlägg - "Dom som säger att tiden läker alla sår dom ljuger" (Lasse Lindh)
Kommentarer
Trackback