CAMILLA

Någon vecka efter sommarsemestern upptäckte jag det här med olika former av podcast, något som jag har lyssnat på flitigt sedan dess. En tidig morgon i augusti, sittandes på bussen på väg till jobbet, skulle jag som vanligt sätta hörlurarna i öronen och lyssna ett tag. Jag hade nu börjat lyssna på Sommarpratarna, långt senare än alla andra men bättre sent än aldrig. Hade avverkat Jonas Gardell och Maja Ivarsson och nu var det dags för Kristian Gidlund. Jag hade ingen aning om vad jag väntade mig utan hade bara hört att det var ett av de bättre sommarpraten. Den morgonen, på bussen, trillade tårarna nerför kinderna. Kristian Gidlund. Hans ord berörde och jag bar med mig den sinnesstämningen flera dagar efter jag lyssnat på honom. Nu är han borta. All heder till honom. Vila i frid.

Idag damp inbjudan till Examensbanketten ner i brevlådan. Det händer verkligen på riktigt det här......

Nog har jag kanske gjort felaktiga val och kanske är felet mitt. Jag är verkligen inte perfekt på något vis, utan en helt vanlig människa som försöker göra så gott jag kan. Frågan är vad det är jag skulle ha gjort annorlunda egentligen. Blundat? Hållt tyst? Låtsats som ingenting? Stått upp för något som jag inte tror på? Vad begärs?

Saknar det som varit. Trivs i nuet. Längtar efter det som komma skall. Dessvärre kan man inte få allt här i världen.

Svackan är djup och hopplösheten är enorm. Men av någon anledning finns det ingen ork till att bry sig. Känns som om jag befinner mig någon helt annanstans och tittar ner på den hopplöst förvirrade flickan på biblioteket.

Torsdageftermiddag är väldigt efterlängtat. Sushi-lunch (som alltid) och tåget bort, långt bort härifrån!

Jag har slutat med att skriva mina tankar här på bloggen. Var ju egentligen därför jag började blogga, för att skriva av mig alla mina tankar, men en dag tog de helt enkelt bara slut. Men just idag känner jag ändå att jag behöver skriva ett par ord och få ut lite känslor. Vet dock inte hur jag ska börja eller vad det ens är jag ska skriva. Det är så mycket som bubblar inom mig, så mycket känslor som är både positiva och negativa i en enda röra. Ibland är jag världens lyckligaste och i nästa sekund vill jag bara skrika rakt ut i ren frustration.

Ja jag vet inte om jag blev speciellt mycket klokare av det här. Skrev en rad och suddade ut den igen. Skrev en till och tog sedan bort även den. Tankarna får nog snurra ett par varv till innan jag hittar förmågan att kunna formulera mig.

Nu blir det bibliotekstentaplugg för hela slanten. Ska försöka att inte fundera så mycket utan lägga min kraft och energi på att förstå WACC, CAPM, APV, optionsprissättning och andra ekonomiska termer.

Fick den här bilden skickad till mig under gårdagen av min kära Morfar. Är en bild som är tagen på mormor och morfars altan för en väldig massa år sedan. Slog mig plötsligt hur mycket det är som händer på ett par år, något man definitivt kan se på Simon på den här bilden. Jag är nog inte heller mig riktigt lik. Personerna på bilden har förändrats med åren men dock ser allt annat ut som vanligt. Faktum är att hela mormor och morfars hus ser ut som det alltid har gjort, ytterst små förändringar som har genomgåtts genom åren (exempelvis fick mormor nya dynor till stolarna förra året).

Kan liknas med en trygghet; att trots allt som händer omkring oss finns det ändå några få saker som består. Det är dock lätt att ta sådana saker för givet. Genast får jag ett släng av dåligt samvete. Jag borde vara ett bättre barnbarn och hälsa på lite oftare! Om bara tiden hade räckt till allt man vill här i världen..

När jag ändå i inne i det (efter mitt förra inlägg) ska jag passa på och klaga lite ytterligare. Känns som om det är en hel del som behöver vädras ut. Vill varna känsliga läsare - läs inte detta! Irritationsmoment i mitt liv senaste månaderna, stora som små:

• Varför ställa cyklarna utanför Bibblans nödutgång (hur många som helst som gör det)? Cykelförbudet finns där av en anledning!
• De som hänger ut en person de känner agg för på bloggen istället för att ta upp det med personen i fråga.
• De som ser ner på andra för att de festar/inte festar. Låt folk välja det levnadssätt de önskar och skött ditt eget liv istället!
• Varma strykjärn som man kan bränna sig på (AJ, brännblåsan på mitt pekfinger gör ont)
• Rökare som väljer att röka mitt bland folket i busshållsplatsen.
  
• Otrevliga kassörskor på Ica. Säg upp dig och skaffa ett jobb där du trivs istället för att förpesta kundernas tillvaro med din sura uppsyn!
• Människor som lägger sig i andras liv och hur de lever det.
  
• Lärare som skall lära eleverna som går fjärde året på Universitetet hur man ska plugga bäst. Har det funkat så här långt lär det funka framöver också..
• Alla facebook-bilder från utlandsstudierna runt om i världen (enbart irritationsmoment på grund av avundsjuka).
• Bråk och tjaffs som inte leder någonstans alls. Glöm, förlåt och gå vidare och du kommer att dö lyckligare!
• Damm som tycks komma från ingenstans - hur mycket man än städar!
• Folk som bjuder in sig själva. Finns det något ofinare?
• Kaffet och den "varma" chokladen man köper i bibblans cafeteria är inte alls varm!
• Idioter som inte kan säga ett så enkelt ord som "hej".
• Människor som förmänskligar sina djur. Jag kan tänka mig att se en bild på din häst/hund, kanske till och med fem men inte tusen!
  
• Kurslitteratur som man betalar dyrt för och som sedan är skavd i kanten när de anländer.
• Telefonpratande busschafförer.
• Folk som kör rattfulla. Vidare förklaring lär knappast behövas.
• Lärare som lägger ut föreläsningsinspelningarna EFTER tentan. Smart värre!
• Människor som tränger sig före i kön till mikron vid lunchen.

Puh.. var en del jag hade på hjärtat idag! Hoppas att du (lär väl inte vara fler än du som orkar läsa så här mycket) inte känner av för mycket av den negativa energin. Inget är speciellt riktat till någon.

Sista punkten borde nog vara "Pessimistiska människor som lägger ut listor med saker de är irriterade på".

Känns tråkigt att det skulle bli så här. Märkligt också för den delen. Vad hände egentligen? När gick allt helt snett?

Bollen är inte hos mig i alla fall...

Sitter här och väntar på att tiden skall gå. Är inte ofta jag gör det! Skall på besiktning om en stund - fått det stora förtroendet att vara med vid besiktningen av Malins lägenhet.

Så vad gör man när man väntar på att tiden bara skall gå? Lyssnar på lite musik, tänker tillbaka på allt som har varit och även på det som komma skall. Så annorlunda allt var för ett år sedan, så mycket som har hänt sedan dess - mycket man aldrig någonsin hade kunnat tänka sig. Eller tänk fyra år tillbaka när vi precis lekt klart studenternas glada dagar. Inte hade jag kunnat ana att jag skulle hamna här! Hur skall man kunna göra upp planer för framtiden när det finns så många orosmoment, så mycket som är osäkert? Jag är kluven. På ett sätt vill jag helst ha hela mitt liv inplanerat, varje sekund skall vara bokad så jag vet precis vad som komma skall härnäst. Samtidigt inser jag att detta inte är möjligt. Men varför planera när det med all säkerhet inte kommer att gå som man vill ändå, då förutsättningarna hela tiden förändras?

Drygt åtta månader kvar (förhoppningsvis) tills det är dags att säga hejdå till Växjö Universitet och det studentliv som följer med det. Vad händer sedan? Är det en blankt blad jag har framför mig eller är det ett papper innehållande oändliga krav från olika håll? Jag vet faktiskt inte. Jag tror jag vet vad jag vill, men frågorna är för många för att jag skall kunna se det helt klart just nu. Snart måste jag dock ta ställning till vad det ska bli av mig, snart måste jag ta steget att göra jobbsökningar, snart är det dags att bli vuxen på riktigt.

Jag tror att någon blev lite sur. Men jag menade faktiskt bara väl. For real.