CAMILLA

Vänskap varar förevigt sägs det. Dessvärre är det nog inte alltid sant. Vänskap är som en blomma som behöver vårdas för att kunna hålla sig stark. Den klarar sig ett tag men likt en blomma som inte får någon näring börjar den så småningom att vissna bort. Helt plötsligt kan den som tidigare stod en närmast vara blott en främling, någon man säger hej till på stan. Människor förändras helt enkelt och kanske är det bara till att acceptera, hur tråkigt det än kan kännas. Egentligen vet jag inte ens om jag saknar dig eller om jag bara saknar minnena vi delar.

Undrar om du ens känner dig träffad. Förmodligen inte.

Tiden går fort. Månaderna har verkligen sprungit iväg.

Hade någon för ett år sedan berättat för mig hur mitt liv skulle arta sig hade jag protesterat vilt och skrattat åt det enormt dumma påståendet. Och nu är jag plötsligt här, det tidigare otänkbara är nu min verklighet. En helomvändning. När jag tänker tillbaka på det är det verkligen knäppt. Men kanske kan "knäppt" vara något väldigt bra ibland. 

♥

Känner för att skriva ett inlägg. Förmodligen beror det på att jag just nu gör precis allt för att slippa läsa en liten stund.

Kunde inte sova igårkväll, utan satt istället och tittade igenom en massa gamla bilder. Är mycket som har hänt de senaste åren, mycket som har förändrats och många fina minnen har skapats. Det där som man trodde skulle vara för evigt fick plötsligt ett slut och det där som man trodde aldrig skulle vara möjligt fick plötsligt en början. Tankarna snurrar, "Tänk om...så mycket annorlunda livet hade varit just nu då!". Men hade jag velat ha det annorlunda? Förmodligen inte. Eller jo, till en viss del. Men hade jag då gjort annorlunda om jag fick leva om? Förmodligen inte.

Tror att jag har återgått till stadiet då jag tänker på tok för mycket..
 

Ska det göra så här ont att få en visdomstand vill jag inte vara vis.......

"Jag känner bara för att vara full hela tiden just nu.."

Jag kan inte annat än överrensstämma med Johanna! Verkligheten tynger.

Jag hade glömt hur djup jag var en gång i tiden. Så många funderingar jag hade, så många tankar som kom ut i ord. Numera finns det så mycket annat i huvudet att de där riktigt djupa funderingarna inte riktigt får plats. Men nog befinner jag mig i samma situation nu som då jag skrev detta..

Vi springer hela livet längs en löparbana, vi tror att det handlar om att komma först, om att vinna. Så småningom kommer vi dock inse att detta inte stämmer, det går inte att vara först, bäst och på topp jämt. Försöker du med det kommer det bara sluta med att du åker av banan, att du inte orkar springa loppet ut på grund av utmattning. Istället gäller det att försöka hålla samma takt som alla andra, försöka följa med klungan på löparbanan loppet ut, ända fram till målsnöret. Problemet är väl dock det att när vi väl nått fram till målsnöret, det som vi väntat och längtat efter så länge, finns det egentligen inget målsnöre där. Loppet fortsätter bara, om och om och om igen och det enda du kan göra är att försöka hålla samma takt som klungan så du inte åker ur banan och inte heller hamnar på efterkälke.

Så vad är det då som får oss att fortsätta springa? Varför inte bara ge upp, lägga oss mitt på banan och utropa "Jag ger upp!". Du vinner kanske aldrig någon guldmedalj för att ha sprungit ett löparlopp i hela ditt liv, men genom att springa i en klunga kommer du kanske att träffa på människor som hjälper dig och får dig att springa och kämpa vidare, människor som blir till dina vänner. De är så mycket mer värda än en guldmedalj! Och även om målsnöret aldrig finns där så är det viktigt att du ändå fortsätter att tro på det, att du tror på en dag då allt kommer att bli bättre. På så sätt har du målet alltid inom räckhåll även om du aldrig riktigt når det, men det gör i alla fall att hoppet lever vidare.. Så ska jag försöka att leva!

Jag är rädd, livrädd, men samtidigt nyfiken. Hur hamnade jag här och hur ska jag göra för att ta mig härifrån?

Jag drunknar. Sakta men säkert. Men jag drunknar. Orden känns allt mer intima och försöker att skaka av mig dem men det går inte. Jag sugs med och kan inte annat än att ge efter hur mycket jag än vill kämpa. Eller varför kämpa emot egentligen...?

Mitt i all årsredovisningsyra, mitt i all pluggstress, mitt i all jobbångest, mitt i allt städande, mitt i höstdeppen, mitt i hela mitt kaos till liv så är nog allt ändå ganska så bra! Ingen kan säga att jag är otacksam som inte glädjs åt det lilla...



Mitt liv är tydligen inte så tråkigt som det verkar då det tydligen också består av "kärlek och intriger". Haha! 

Tappat kontakten. Vet inte var jag ska leta för att finna den igen.

Uppenbarligen är det ingen som förstår hur det hela egentligen hänger ihop.. 

Torsdagskväll och jag har ingenting att göra. Eller jo det har jag, borde packa, borde städa, borde diska, borde plugga.. oändligt många saker jag borde men ingenting som jag har lust med. Kanske skulle ta en promenix egentligen innan det mörknar för mycket? Bra idé!

(är man knäpp om man resonerar med sig själv i bloggen?)

Vet varken ut eller in. Vet inte vem jag är och vet inte vem jag har blivit. Vet inte hur framtiden ser ut, hur nuet fungerar eller hur det tidigare har varit. Vet inte vilka de som finns omkring mig är och vet inte vilka som kommer att förbli där. Jag är är minst sagt förvirrad. Känner mig nog mer förvirrad än någonsin. Känns jobbigt. Jag vill veta. Vill veta vad som är det optimala valet och vad de olika alternativen leder till. Eller har jag ens något val? Kanske finns det bara en enda väg att välja?

Helgen har i alla fall varit trevlig, skall bege mig till Växjö om några timmar. Där lär det väl regna minst lika mycket som här antar jag. Utekvällen igårkväll var underhållande (även om jag nog mest var vimsig) och jag lyckades med mitt uppdrag - att fylla Josse! Stackarn mådde nog lite dåligt i morse så det blev frukost på sängen. Men en trevlig afton var det i alla fall och vi lyckades till och med få ihop Josses nya hemmabiopaket, vi kanske inte installerade det ordentligt men det kom i alla fall lite ljud.

Nähä. Växjö nästa!