Djup.
Jag hade glömt hur djup jag var en gång i tiden. Så många funderingar jag hade, så många tankar som kom ut i ord. Numera finns det så mycket annat i huvudet att de där riktigt djupa funderingarna inte riktigt får plats. Men nog befinner jag mig i samma situation nu som då jag skrev detta..
Vi springer hela livet längs en löparbana, vi tror att det handlar om att komma först, om att vinna. Så småningom kommer vi dock inse att detta inte stämmer, det går inte att vara först, bäst och på topp jämt. Försöker du med det kommer det bara sluta med att du åker av banan, att du inte orkar springa loppet ut på grund av utmattning. Istället gäller det att försöka hålla samma takt som alla andra, försöka följa med klungan på löparbanan loppet ut, ända fram till målsnöret. Problemet är väl dock det att när vi väl nått fram till målsnöret, det som vi väntat och längtat efter så länge, finns det egentligen inget målsnöre där. Loppet fortsätter bara, om och om och om igen och det enda du kan göra är att försöka hålla samma takt som klungan så du inte åker ur banan och inte heller hamnar på efterkälke.
Så vad är det då som får oss att fortsätta springa? Varför inte bara ge upp, lägga oss mitt på banan och utropa "Jag ger upp!". Du vinner kanske aldrig någon guldmedalj för att ha sprungit ett löparlopp i hela ditt liv, men genom att springa i en klunga kommer du kanske att träffa på människor som hjälper dig och får dig att springa och kämpa vidare, människor som blir till dina vänner. De är så mycket mer värda än en guldmedalj! Och även om målsnöret aldrig finns där så är det viktigt att du ändå fortsätter att tro på det, att du tror på en dag då allt kommer att bli bättre. På så sätt har du målet alltid inom räckhåll även om du aldrig riktigt når det, men det gör i alla fall att hoppet lever vidare.. Så ska jag försöka att leva!
Vi springer hela livet längs en löparbana, vi tror att det handlar om att komma först, om att vinna. Så småningom kommer vi dock inse att detta inte stämmer, det går inte att vara först, bäst och på topp jämt. Försöker du med det kommer det bara sluta med att du åker av banan, att du inte orkar springa loppet ut på grund av utmattning. Istället gäller det att försöka hålla samma takt som alla andra, försöka följa med klungan på löparbanan loppet ut, ända fram till målsnöret. Problemet är väl dock det att när vi väl nått fram till målsnöret, det som vi väntat och längtat efter så länge, finns det egentligen inget målsnöre där. Loppet fortsätter bara, om och om och om igen och det enda du kan göra är att försöka hålla samma takt som klungan så du inte åker ur banan och inte heller hamnar på efterkälke.
Så vad är det då som får oss att fortsätta springa? Varför inte bara ge upp, lägga oss mitt på banan och utropa "Jag ger upp!". Du vinner kanske aldrig någon guldmedalj för att ha sprungit ett löparlopp i hela ditt liv, men genom att springa i en klunga kommer du kanske att träffa på människor som hjälper dig och får dig att springa och kämpa vidare, människor som blir till dina vänner. De är så mycket mer värda än en guldmedalj! Och även om målsnöret aldrig finns där så är det viktigt att du ändå fortsätter att tro på det, att du tror på en dag då allt kommer att bli bättre. På så sätt har du målet alltid inom räckhåll även om du aldrig riktigt når det, men det gör i alla fall att hoppet lever vidare.. Så ska jag försöka att leva!
Kommentarer
Trackback