CAMILLA

2017. Nytt år och nya möjligheter. Klyschigt med sant. Vi firade in det nya året hemma hos oss i goda vänners lag. Om jag hade fotats vid tolvslaget så hade nog den bilden varit det ultimata sättet att symbolisera mitt år 2016 - trött men glad, i sällskap med goda vänner, med ett glas bubbel i ena handen (alkoholfritt) och med babyvakten i andra handen. Ja så där har ni mitt 2016! Det har ju dock blivit lite av en tradition att jag varje år återskapar året som gått i denna blogg med ett längre inlägg, och så även i år.

 

Året började med att skålande (även då med alkoholfritt bubbel) på vår altan i gott sällskap. Vi frös och försökte att värma bullens korv över vår lilla eldkorg, men gav till slut upp och åt varsin halvljummen istället så att vi skulle kunna få gå in någon gång. Januari till maj kan jag väl mest beskriva som "illamående". För det var vad jag var, nästan konstant. Gjorde upp morgonrutiner för hur jag skulle gå tillväga för att kunna spy som lätt som möjligt, det vill säga äta något direkt på morgonen så jag slapp spy på fastande mage. Ta på mascaran så sent som möjligt på morgonen, den börjar ju ändå rinna när man spyr. Ja ni hör ju. Jag som alltid har varit lite av en morgonmänniska på jobbet la om arbetsdagen helt och kom allt senare.

 

Vintern gick. Mormor fyllde 80 år vilket firades med hela släkten. Lille Arian kom till världen och Niklas utsågs till gudfar. Stoltare gudfar får man leta efter. Vi tog oss äntligen i kragen och hälsade på Hanna och Linus i Linköping. Flickorna Fniss fick ihop en återträff i Växjö, där vi passade på att ta en promenad på Campusområdet och ta en fika på biblioteket. Fina minnen, samtidigt som det känns otroligt skönt att den tiden är förbi. Efter kvällens middag så gick jag och Ellen (båda med stora magar) och la oss, medans övriga gänget drack drinkar i baren. Lillebror Mathias flyttade till en lägenhet i Ronneby och det blev en Ikea-tripp med storhandling, och sedan en helkväll i hans lägenhet med skruvande då hela familjen slöts samman. Pappa fyllde 55, vilket vi firade med en familjetripp till Malmö. I april överraskade världens bästa tjejer mig med en babyshower. Jag känner fortfarande en enorm tacksamhet när jag tänker på det, att de fixade allt det där till lilla mig.

 

I maj gick jag hem från jobbet, det var dags att förbereda mig för ett helt nytt kapitel i livet. Att ta det lugnt (som somliga påstod att man skulle göra) var ju dock omöjligt. Istället ägnade jag dagarna med att ligga på marken på alla fyra för att måla husgrunden. Det förstår väl varenda kotte att husgrunden måste vara målad tills bebisen anländer, hur skulle det annars se ut?! Den 26/5 var det beräknat att vår lilla bebis skulle komma. Dagen till ära hade jag bokat in en klipptid. Och någon bebis kom det inte. Vi väntade. Och väntade. Och väntade lite till. Den 7/6 var det dags att åka in på kontroll. Sedan blev det bråttom. Bebisen behöver komma ut nu. Alltså NU. Ett par timmar senare efter ett kejsarsnitt så var hon här, den finaste tjejen vi någonsin skådat. Vår lilla Tilde. Den finaste stunden var när du kom. Inte visste vi då att bara ett par timmar senare skulle vi vara med om det värsta vi har varit med om. De upptäckte att Tilde hade lågt blodsocker och hux flux så hade jag inte längre någon bebis i famnen - utan hon och Niklas försvann i en ilfart medans jag låg kvar nyopererad på BB. Neonatalavdelningen, det var något som vi senare kom att bekanta oss väl med. Där fick vi nämligen spendera 2,5 vecka innan vi fick åka hem på permission. Det var slangar, sladdar, klockslag som skulle passas, prat med läkare, sondmatningar, provtagningar i massor, nålar, apparater som pep... och mitt i alltihop var vi nyblivna föräldrar. Vi blev experter på sondmatningar. Lärde oss att tyda kurvor (när det blir ett rakt streck och apparaten piper konstant så betyder det INTE att någon dör - det är bara på film). Utanför var det tydligen sommar. Vissa dagar tog jag en promenad runt själva sjukhuset för att komma ifrån alla pipande apparater, men mycket mer än så såg vi inte av verkligheten. Dagen innan midsommarafton fick vi komma hem. Minns den dagen med sådan lycka. Blev den varmaste helgen på hela sommaren (över 30 grader) så vi höll oss mest inomhus. Men ändå, vi var hemma från sjukhuset.

 

Resten av året har ju såklart mest handlat om Tilde. Om magknip. Om blöjbyte. Om amning. Om flaskmatning. Om leenden. Om skrik. Om bus. Om skratt. Om världens finaste lilla unge, som växer så det knakar. Tilde är idag så gott som friskförklarad och vi håller just nu på med nedtrappning av medicin. Så otroligt skönt. En stor seger. Utanför vår lilla bebisbubbla så har hösten kantats av en massa firande. Både min morfar och Niklas farmor har fyllt 90 år - vilket firades vid två stora galej. Både jag och Niklas har i år hunnit fylla 30 år, något som vi firade med en stor fest uppe på Doppet. En kväll som ligger både mig och Niklas varmt om hjärtat än. Jag har njutit av min tid som föräldraledig, det har jag verkligen gjort. Jag har ägnat enormt mycket tid åt att bara vara med vår lilla tjej. Lagt många måsten åt sidan. Har varit på sångstunder varje vecka, något som både jag och Tilde uppskattar. Dagliga långpromenader med vagnen. Trodde nog att skulle bli långtråkigt att gå hemma, men ack så fel jag hade. Tildes första jul firade vi hemma hos oss på julafton tillsammans med både min och Niklas familj. Tilde var nog den som fick flest julklappar. Tror att det är något som kommer att upprepas ett par år nu.

 

2016 har verkligen varit ett bra år. Absolut det mest oroliga någonsin. Det mest energikrävnade. Men ändå det bästa. Ser ändå fram emot 2017, att få följa med när Tilde växer och utvecklas. Det som händer nu framöver är att jag börjar jobba. Bara två dagar i veckan, men ändå - bebisbubblan är sprucken. Det innebär att den tiden som jag kommer vara hemma från jobbet nu måste vara kvalitetstid på riktigt. Sångstunderna ska vi fortsätta med. Vagnpromenaderna likaså. Det jag lovar mig själv inför det nya året är att jag ska börja springa igen. Vårruset 2017 -  here I come!

 

Förra årets årsresumé avslutade jag på följande sätt; "Men nu ser vi fram emot år 2016. Jag började ju detta inlägg med att skriva att det inte händer så stora saker i mitt liv nuförtiden. År 2016 har all potential till att bli ett trendbrott. På många plan. Spännande, skrämmande, glädjande och oroligt - allt i en enda röra. Men framförallt ändå glädjande.". Så rätt jag kunde ha. Må 2017 bli lika spännande och glädjande - men mindre oroligt och skrämmande. Gott Nytt År!