CAMILLA

Ligger här i en sjukhussäng med lilltjejen sovandes bredvid mig. Nej det är inget allvarligt som har hänt, lika bra att göra klart det från början. Vi är "bara" här på provtagning. Varit en jobbig dag med massor av stick, gråt och söndriga blodkärl. Så pass jobbig att sköterskorna till slut bestämde sig för att skjuta upp några prover - citat; "Det är inte rätt att plåga ett litet barn så här.". Därför kändes det extra bra när kvällens blodprov gick så väldigt bra. Världens gulligaste personal som underhöll Lillan med att blåsa såpbubblor, så sticket i stortån gick kanon. Tilde fick till och med en liten söt kanin, och efteråt verkade hon så där otroligt glad och nöjd. Skönt!

Åter igen vill jag bara hylla vår sjukvård. Den gulliga personalen som verkligen försökt göra allt för att det ska bli så bra som möjligt. Att hon är svårstucken är knappast märkligt - under ett halvår gammal och brås på sin mamma som har fått flera erfarna sköterskor att utbrista "Jag brukar aldrig misslyckas med det här!" vid provtagning. Vi är lyckligt lottade som bor i detta land. När vi låg på neonatalavdelningen var det ett klipp på nyheterna som har satt sig ordentligt i mitt minne. Ett sjukhus i Syrien som bombats, där de tvingats utrymma bebisar liggandes i kuvöser. Som sagt; vi är lyckligt lottade.

Dagarna springer på och i nästa vecka ska vi på sexmånaderskontroll med Tilde. Sex månader! Vad hände? Ja egentligen mycket. I veckan vaknade en helt otröstlig Tilde vid halv tio på kvällen. Ingenting hjälpte - förrän Niklas satte på Babblarna på hög volym och började dansa för Tilde. Tänk, det hade jag inte alla kunnat föreställa mig för ett halvår sedan - att jag skulle få se Niklas dansa omkring till Babblarna. Men vad gör man inte för att få den lilla damen glad.

Mindre än en månad kvar till julafton idag. Adventsstjärnorna och -ljusstakarna är på plats, och idag väntar julmarknad i Ronneby.

De säger att det inte finns något dåligt väder, utan bara dåliga kläder. Denna gråa och regniga dag så tvivlar jag starkt på det. Längtan efter en lång regnig promenad är inte stor. Vi skulle egentligen gå på babyrytmik nu på förmiddagen, men Tilde bestämde att vi skulle ta sovmorgon istället. Och efter en bökig natt med lite sömn så funderade jag inte ens på att protestera. Men frågan är vad vi ska göra nu. Tilde har nog ärvt sin rastlöshet från mig, för även hon tycker att en heldag på en filt - hur omgiven av leksaker man än är - är lite långtråkig. I alla fall om man ska vara ensam hemma med sin mamma.

Igår var vi dock på språng. En långpromenad på morgonen för att Tilde skulle få sova ordentligt, barnsång här ute på Hasslö, och sedan lunch och fika hemma hos Sarah och lilla Agnes. Solen strålade på en klarblå himmel - sådana höst/vinterdagar har man sällan tråkigt.

I lördags hade jag min första heldag ifrån Tilde. Satte mig på tåget lördagmorgon och begav mig iväg mot Malmö. I Kristianstad hoppade min kära ex-kombo på och gjorde mig sällskap. Blev en heldag med shopping och lunchande. Tilde hade det mysigt hemma med sin pappa. Och med sin farmor och faster såklart.

I söndags firade vi Niklas första fars dag. Presenter och sopplunch i Ronneby, och på kvällen fick vi middagsgäster i form av Johan och Lina.

Då var jag ett år äldre och klokare som aldrig förr! 30 är ju det nya 20. Eller var det 40 som var det nya 30? Äh, i vilket fall känns det ganska okej. Jag är lika trött, sliten och rynkig som vanligt.

Dagen började sådär. Donald Trump utnämndes till USA:s president (jisses!) Snön föll på min födelsedag och Tilde fick för första gången se ett vinterlandskap. Kan inte minnas att det har snöat på min födelsedag tidigare år. Niklas var ledig hela dagen så vi passade på att byta till vinterdäck och sedan blev det en tur till Ronneby och en lunch på Café Mandeltårtan. På kvällen kom ett urval av familjen förbi på middag. En lugn dag med nära och kära. Lite mer fartfyllt firande är att vänta.

Jaha, då var de här - mina sista timmar som 29-åring, mina sista timmar innan min ålder börjar med en trea. Jag fick min trettioårskris för nästan två år sedan. I januari. När någon plötsligt sa "Och nästa år fyller du 30 år!". Då hade jag nyligen fyllt 28 år, hade nästan ett helt år kvar tills jag skulle fylla 29. Vaddå 30?! Den sommaren åkte jag till Bråvallafestivalen, kanske lite för att bevisa att jag visst fortfarande var ung. Efter sommaren blev jag gravid. På min 29-årsdag berättade jag för mina föräldrar att vi väntade barn. Och ja, nu är jag här. 29 år + 364 dagar. Någon Bråvallafestival lär det inte bli till sommaren i alla fall. Trettioårskrisen la sig ändå för drygt ett år sedan och den främsta orsaken till det är säkert Tilde. Men så igår insåg jag att nästa ålderskris kommer börja när jag närmar mig 40. 40. Det är alltså det jag går emot nu. Men kanske inte ska ha min 40-årskris riktigt än.

Tänker tillbaka på tidigare födelsedagar och minns de födelsedagar jag spenderade i Växjö. Vad roligt vi hade på den tiden. Vi var ett gäng som alltid busade till det på varandras födelsedagar. Inte bestod födelsedagspresenten av en flaska vin och en blombukett - nej den var noggrant uttänkt (med en stor dos humor förståss). Mycket värme i det. Morgondagen kommer nog inte att innehålla så mycket bus. Däremot kommer jag ha förmånen att fira min födelsedag på ett helt nytt sätt - med min nya lilla familj, med Niklas och Tilde. Blir fint det också. Lite firande på kvällen med familjen i Ronneby, och sedan slår jag och Niklas på stort lite längre fram med en gemensam 30-årsfest. För nog är det bättre att fira än att krisa.