Vecka 25
Nej jag har inte blivit knäpp och tror att det är vecka 25 och sommar redan. Men något har hänt de senaste fem-sex månaderna som jag inte riktigt har delgivit i detta forum. Min mage växer och det beror inte (enbart) på att jag ätit för mycket godsaker eller varit för lat på gymmet. Jag mår stundtals väldigt illa och det beror inte på den härjande maginfluensan eller att jag har ätit något dåligt. Jag är ofta väldigt (extremt) trött om kvällarna och det beror inte på sömnbrist. Jag är inte alls lika tidig om mornarna på jobbet (innan kunde jag vara där klockan sex) och det beror inte på att jag plötsligt har upptäckt det här med sovmornar. Jag har slutat dricka kaffe, och det beror inte på något larm i kvällstidningarna. Jag är väldigt kissnödig och springer ständigt på toaletten, och det beror inte på någon urinvägsinfektion. Jag har inte druckit vin på flera månader (och har ärligt talat inte någon lust med det heller) och det beror inte på att jag plötsligt kommit på att jag ska bli någon nykter renlevnadsmänniska.
Så vad beror allt på då? Jo, jag och Niklas väntar barn. Det är mysigt, oroligt, skrämmande, spännande men framförallt väldigt glädjande. Lite av en ny värld - där det uppenbarligen är okej för en främmande person att ta på min mage och kommentera hur den ser ut. Man ska förstå sig på hela systemet med föräldrardagar och läsa på om allt som finns om barnvagnar. Man ska komma till insikt med att det ska komma en vikarie till jobbet och att jag ska försvinna därifrån och inte vara med på allt som sker till hösten. Men framförallt ska man komma till insikt med att det bor en ny liten människa i mig som senare ska komma ut och bo här - hos oss. Om allt går bra det vill säga. Det lägger jag alltid till. För nojjig är jag och det lär väl fortsätta livet ut nu kan jag tro.
Så.. Det var min bekännelse denna lördag.
Kommentarer
Postat av: Anonym
Grattis! är som en helt ny värld att lära sig alla normer på 😊 Men de klara ni galant😘
Svar:
Camilla
Postat av: Anonym
Glömde skriva Petra. 😄
Postat av: Malin
Det var en fin bekännelse. Har liksom längtat efter att du skulle sätta ord på det här. Ser fram emot att få se och be om tillåtelse att känna på magen om en månad :)
Svar:
Camilla
Trackback