Orättvisan över att ha för mycket kläder
Rensar i klädgarderoben och tänker att vi har på tok för lite garderober i det här huset. Vi måste bygga ut och skapa oss mer förvaringsutrymmen. Helt klart. I nästa stund hör jag Sambons röst eka i huvudet (han är inte hemma idag utan ute och jagar i skogen); "Nej, du har inte för få garderober - Du har för mycket kläder!". Och hade det varit för någon dag sedan hade jag bestämt sagt emot, jag har ju knappt några kläder aaaalls! Men när man rensar, jo då inser jag att jag har på tok för mycket kläder. Fem kassar fyllda med kläder står nu redo för att bli kasserade (igen!) och ändå är garderoberna välfyllda. Och lugn, med kasserade menar jag inte kastade i soptunnan utan lämnade till en klädinsamling.
Sedan en tid tillbaka har flera romänska tiggare kommit till Sverige, det är det nog ingen som kan ha missat. Säga vad man vill om det, men numera slår det mig varje dag hur fruktansvärt orättvist livet är. Utanför Konsum sitter en kvinna (organiserat eller ej - hon sitter ändå där!) i kylan och väntar på ett par småpengar från oss som går förbi. I sådana stunder blir jag rent äcklad av mig själv. Här kommer jag från jobbet och ska gå in och handla, har knappt funderat ut vad vi ska äta ikväll utan tänker att jag får väl se vad de har. En och annan onödig sak lär ju åka ner i korgen, utan närmare eftertanke kring vad det kostar. Jag kommer som sagt precis ifrån mitt jobb, sitter i ett relativt modernt kontorsrum med höj- och sänkbara skrivbord. Dagarna i ända klagar vi på att det är för kallt på våra rum, märkligt att man inte kan reglera detta enklare i ett nybyggt hus. Till och från jobbet kör jag vår bil som vi köpte i somras, vi tycker att det är lite jobbigt att behöva skrapa rutorna så här års. Vi bor i ett relativt nybyggt hus sedan två år tillbaka. Beklagar mig över att vi faktiskt måste bygga en carport med förråd snarast så vi får lite mer förvaringsutrymmen. Och ja, över att jag inte har tillräcklig med plats för mina kläder. Så medans jag inte har tillräckligt med plats för mina fyra vinterjackor, så sitter en kvinna och fryser utanför Konsum. Hon har sovit i bilen i natt och det var väldigt kallt. Hon ber om småpengar för att kunna försörja sin familj från sådana som mig som bara springer förbi. Jag är 28 år och jag har egentligen allt det där som hon egentligen skulle vilja ha. Och anledningen till att hon inte har allt som jag har beror inte på att hon är en dålig människa - nej utan på att hon har haft otur och jag har haft tur. För att livet är orättvist. Det är det som äcklar mig.
Jag borde ta med mig några av mina jackor (åtminstone!) och ge till den där kvinnan. Jag borde bjuda hem henne på middag. Jag borde vara en godare människa. Men det gör jag inte, jag är för svensk och för feg. Jag lämnar ett par småpengar någon gång ibland, försöker intala mig själv att det är åtminstone någonting.
Ingen kan hjälpa alla, men alla kan hjälpa någon. Det tänker jag på när jag rensar kläder.
Kommentarer
Trackback