CAMILLA

För en tid sedan skrev jag att jag hade glömt bort hur det kändes att ta ett riktigt djupt andetag. Det var såklart ingenting som jag menade ordagrant, utan mer en känsla av att pulsen har varit för hög för lång tid - som om man ständigt kämpar med en uppförsbacke som aldrig tar slut. Idag slog det mig plötsligt att jag hade glömt bort hur det kändes att vara mig själv som glad. Insåg det mitt när jag med stor entusiasm skulle förklara för Sambon hur jag ville göra om i sovrummet. Sådan färg på väggen, den sänggaveln, lampan där... Energin är tillbaka och jag känner mig glad igen. Äntligen lite nedförsbacke att andas i!