CAMILLA

Det är väl kanske inte meningen att alla dagar skall se likadana ut. Ibland måste det väl komma dagar som sticker ut från mängden. Frågan är dock hur mycket en dag bör skilja sig från en annan. Idag hände något märkligt, något mycket oväntat, något skrämmade som skakar om. Det började som en helt vanlig morgon på jobbet. Allt flöt på bra och fakturorna konterades i en väldig fart. Morgonen utvecklade sig dock till att bli utrymning av hela byggnaden för att det fanns en misstänkt mördare med kniv någonstans på skolan. Tänk att det kan fara så många tankar genom huvudet på några få sekunder. Ska vi ut? Hur? Vart? Var är han? Är han farlig?

Lite tumult blev det allt. Turligt nog löste sig det hela under lugna former. Efter att ha stängt av hela skolan under förmiddagen kunde vi sedan återgå till vårt jobb. Eller ja. Jag kan väl inte direkt påstå att eftermiddagen fortskred som vanligt. När man fått beskedet att en person som arbetar på samma arbetsplats som en själv har mördat (okej, misstänkt har mördat) en annan person och sedan dyker upp på arbetsplatsen och är hotfull med knivar i händerna, då är det svårt att få tankerna att stanna där de ska. Tänk så sårbara vi är. Tänk så mycket risker vi utsätter oss för var dag utan att ens ha en tanke på det. Men det är väl kanske just det som ändå kallas för att leva.

Så vad vill jag komma med det här? Ingenstans tror jag. Möjligtvis vill jag bara få ordning på tankarna. Imorgon väntar en ny dag. Den kommer förmodligen bli som alla andra, en i mängden, och för stunden känns det ganska skönt.