CAMILLA

Jag älskar min nyvunna frihet. Känslan att helt plötsligt kunna ta sig vart man vill och när man vill, efter fyra år som helt billös, är obeskrivlig. Men vardagslyx kan nog passa in. I Växjö bekymrade det mig aldrig att jag inte hade någon bil, utan en cykel och två ben fungerade utmärkt till det mesta. Men avståndet mellan mig och stan har ökat väsentligt sen flytten från Växjö, och därmed även behovet av en bil. På allmän begäran (läs Johannas) kommer här en bild på min lilla smurf, eller i alla fall en glimt av den. Den är inget utöver det vanliga, men den rullar och återigen; den är min (tjatat tillräckligt nu?).

Efter ett hårt träningspass tillsammans med Miriam ikväll är jag så gott som död. Slut. Färdig. Finito. Men det ska kännas och den kroppsliga tröttheten är betydligt härligare än den psykiska. Hjärndöd kväll framför en film? Ja tack!