CAMILLA

Råkat ut för mycket tågstrul den här helgen. Fredagen bjöd på en 3,5 timme lång resa från Växjö till Karlskrona, en resa som normalt tar runt 1,5 timme. Idag var tåget 45 minuter försenat. Det suckas och stönas på alla håll när högtalarpersonen ropar ut att tåget är försenat och i de fall som de "beklagar förseningen" himlar många med ögonen (för vad hjälper det?).

Men det finns även en annan sida av dessa tågförseningar, nämligen möjligheten att stifta nya bekantskaper (eller "nätverka" som vi säger nu i uppsats-tider). Det är få saker som kan sammanföra människor på ett sådant sätt som en rejäl tågförsening kan göra. Har både under fredagen och söndagen pratat med mängder av människor från olika städer och i olika åldrar om diverse saker. Det skapas en gemenskap då en grupp utsatta människor känner sig uppgivna, maktlösa och har fruktansvärt långtråkigt. Helt plötsligt är det "tillåtet" att prata med tanten mittemot eller den jämnåriga tjejen bredvid. För, med handen på hjärtat, hur ofta börjar man prata om väder och vind i normala fall med en vilt främmande människa?

Så vad vill jag säga med det här? Mer tågförseningar åt folket kanske? Eller kanske att vi ska sluta vara så tråkigt svenska och faktiskt våga oss på att prata med främmande människor. Det finns mycket man kan lära sig av att begrunda andra.