CAMILLA

Har precis kommit hem efter en långpromenad med Brattan ute vid Gö och jag är nu ensam hemma i huset i Ronneby. Det är då inte ofta jag har tid över för mig själv, faktiskt så pass sällan att jag nästan har glömt hur man gör. Hur spenderar man egentligen en hel kväll med bara sig själv som sällskap? Kanske skulle gå på ytterligare en promenad? Rastlösheten gör sig påmind. Som vanligt. Inte sitta still för länge, aldrig vara utan sällskap. Livet i höst kommer att bli minst sagt hårt om jag ska forsätta att känna mig som en Duracell-kanin som inte kan spendera en stillasittande kväll utan att det börjar krypa i benen.

Allt ordnar sig. Det måste det. Måste tro på det åtminstone.