CAMILLA

duggan. Det är nu pulsen vanligtvis är farligt hög, katastrofkänslan infinner sig, kallsvettningar uppstår och ett dåligt tankemönster uppkommer. Men idag känner jag ingenting, endast likgiltighet. Inte för att jag kan allt, verkligen inte, utan snarare för att jag inte orkar bry mig. Ute skiner solen, hade så oändligt mycket hellre velat ta en långpromenad i friska luften istället för att sitta här med ögonen fastklistrade i mina papper och tankarna någonstans låååångt borta. Hade verkligen varit behov av lite ledighet, en sväng bort från vardagen och allt som den innefattar. Inget komplicerat, inget märkvärdigt, bara bort.. Bort för att ladda batterierna och samla energi för det som komma skall.


Då var jag där, där jag är livrädd för att hamna. Ute på mycket hal och svag is där någon annan än jag själv har makten. Krävs nu inte mycket för att isen skall brista och jag ska falla. Läskigt. Skrämmande. Typiskt mig.