Falskhet?
När jag var yngre hade jag en bästis - ni vet en sån där man gör allt med, som man delar hemligheter med och som man ska vara vän med livet ut. I ungefär samma ålder hade vi en tjej i vår klass som inte hade någon bästis. Jag tyckte inte om henne, det beslutade jag mig för i tidig ålder. Hon var knepig, mycket märklig, blev lätt sur om hon inte fick som hon ville och skulle alltid skvallra för antingen sin mamma eller för fröken om det var något som hade hänt henne. Visst lekte jag med henne ibland i tidig ålder men tyckte aldrig det var roligt - vi hade inget gemensamt, vi var högst olika på alla sätt och vis och alltid skulle hon försöka att bestämma över mig.
Denna tjej ville i alla fall ofta cykla tillsammans med mig och min bästis till skolan något som jag och min bästis starkt ogillade. Att säga nej fanns dock aldrig (trots att vi inte var mer än nio år), det vore ju rent av elakt. Istället försökte vi undvika att svara när hon ringde på morgonen, la kanske till och med av luren på morgonen (hade ingen nummerpresentatör på den tiden och mamma skulle ju inte få veta vad det var vi höll på med) så det tutade upptaget och hoppades helt enkelt på att hon skulle fatta själv att vi inte ville ha henne med.
Det var aldrig så att den här tjejen gick ensam på skolgården. Nej, alltid umgicks hon med någon, alltid var det någon hon följde efter och alltid var det någon som fick "offra sig". I klassen försökte vi tjejer nog till och med att turas om för att det skulle bli rättvist "Nu har hon varit med oss flera raster i rad - kan hon inte vara med er lite också nu?!". Visst snackades det om henne bland tjejerna i klassen, alltid bakom hennes rygg. Jag tror inte att jag själv sa speciellt mycket vid sådana tillfällen men å andra sidan sa jag nog aldrig emot heller. "Hörde ni vad hon sa till fröken idag; hon frågade henne om hon inte tyckte att hennes nya byxor var fina! Hallå?! Vem säger sånt liksom?!".
Än idag får jag dåligt samvete när jag ser den här tjejen på stan. Inte blev hon egentligen mobbad i klassen, ingen var direkt elak mot henne och hon fick alltid vara med även om ingen egentligen ville ha med henne. Dessutom var hon själv många gånger rent elak då hon ljög ihop historier om vad vissa i klassen hade gjort med henne på skolgården (något som alla och till slut även fröken insåg var ren lögn).
Ska jag vara helt ärlig vet jag inte ens vad jag skulle ha gjort annorlunda. Jo givetvis skulle vi låtit henne cykla med oss till skolan (vilket hon oftast ändå gjorde), ingen vidare stor uppoffring direkt. Men skulle jag verkligen bli bästis med någon jag inte tyckte om bara för att vara snäll? Om det vore jag; hade jag verkligen velat umgås med människor som egentligen inte vill umgås med mig men som gör det bara för att vara snälla?
Än idag finns det stunder som påminner om detta scenarie, trots att jag nu är hela 21 år fyllda. Än idag fortsätter jag i sådana situationer på samma linje, hoppas att de ska fatta utan att jag är elak. Hade hon gått i min klass idag hade varje stund tillsammans med henne känts som en uppoffring, jag skulle umgås med henne för att döva mitt dåliga samvete och inte av fri vilja - detta trots min något höga ålder!
Större falskhet än så får man egentligen leta efter.. 