CAMILLA

Vaknade med ett ryck och jag kände din närvaro. Drömmen var så verklig, så läskigt verklig. Du var precis som jag hade kunnat förvänta mig; nonchalant som om ingenting hänt men ändå med det nervösa leendet på läpparna. Försökte bete mig även om närvaron av ilskan var stark. "Du är så feg, så jävla feg!" (usch; jag svär till och med i drömmarna).

Avskyr dig på många vis men samtidigt kan jag ibland inte låta blir att sakna dig. Sanningen är väl den att jag har ingen aning om HUR jag skulle ha reagerat om drömmen blev till verklighet. Hade jag ens orkat bry mig?