Tack för att ni finns!
När jag var yngre hade jag en bild om hur allt skulle vara, en bild av hur alla ska vara för att vara perfekta. Jag kunde inte riktigt förstå att det fanns människor som inte ville passa in i den här mallen. Inte för att jag någonsin tyckte att jag själv var perfekt, aldrig någonsin! Men en sak visste jag - jag skulle aldrig bli som dem!
Nu förstår jag på ett helt annat plan än vad jag gjorde då. Det är så lätt att fastna i ett mönster när man vant sig vid hur saker och ting ska vara. Det är så lätt att gå till samma jobb dag ut och dag in, få pengar insatta på kontot den tjugofemte varje månad, bo i samma stad som man alltid gjort, träffa samma människor som alltid varit där och bara låta livet gå på som det alltid har gjort. I skuggan där någonstans fanns en dröm om att göra något annat - men varför ändra på något som redan fungerar bra?
Dessa människor trivs förmodligen med sitt liv, något som jag aldrig kunde förstå då. På något vis kan jag ändå avunda dem det. Tänk att bara göra samma sak år ut och år in och faktiskt känna att det är okej, att man trivs med det på riktigt! Men samtidigt kan jag inte låta bli att tänka på hur mycket de här personerna missar. Gång på gång har jag hört kommentarer som "Jag fattar inte hur du orka plugga efter gymnasiet!". Vill man göra något med livet får man vara beredd att kämpa lite och får man dessutom leva ett underbart studentliv på vägen är det bara en bonus. Mitt senaste halvår har varit det bästa halvåret i mitt liv, tror inte folk inser hur kul man kan ha här! Hade jag fortsatt i samma takt livet ut i Ronneby hade jag aldrig fått uppleva det här halvåret och dessutom hade jag förmodligen aldrig fått träffa de underbara människorna som finns här. Tack för att ni finns - ni lyser upp dagarna mer än ni anar!
En sak är säker - jag kommer aldrig ånga att jag tog steget och flyttade hit!