CAMILLA

Det fullständigt haglar bebisar just nu - på riktigt. Igårkväll kom ännu ett litet underverk till världen - Josse och Jims lilla underverk. Ett stort grattis till er! Den nyheten blev ett litet ljus i min gråa måndag (ja jag vet att solen har strålat hela dagen). 

En härlig försommarhelg går mot sitt slut. Altanen är färdigställd - så skönt! Har till och med ägnat hela tio minuter av den här dagen att sitta där och bara njuta. I övrigt har vi idag gosat med Kims lill-kille James idag, sex veckor gammal. En sådan liten goding. Storhandling idag också, så nu är kylen och frysen välfyllda igen. 

Sista skruven sitter i trädäcket. Lite smått omkring kvar men annars är det klart. Här ska vi spendera många soliga och lata dagar. En stor eloge till världens bästa Sambo och ett stort tack till er andra som har hjälpt till. 

Ny dag, nya möjligheter. Fredag dessutom. Och solsken. Det finns många anledningar till att vara glad just idag. Har precis ätit frukost på bussen. Inte optimalt kanske, men stannar man kvar för länge i sängen så får man skylla sig själv. Dagen kommer bland annat att bjuda på ett lunchpass med Cross-fit. Känns bra , så jag kan unna mig lite onyttigheter i afton då vi ska fira lillebrors 17-årsdag (kan ni fatta: 17 år!). 

Okej, jag må vara lite förvirrad ibland. Det kan vara så att stressen många gånger får mig att göra konstiga saker, att glömma, att ljud far in i mitt ena öra och ut i det andra. Ibland uppstår ett kaos i mitt huvud som stundtals kan vara svårt att hantera. Men ärligt, att jaga upp Niklas farmor (snart 88 år) och faster klockan halv åtta på morgonen för att jag har "glömt" att flyttstädningen ska ske idag klockan halv nio - det är inte ok. Få dem att stressa så mycket att de knappt får i sig i en kopp kaffe på morgonkvisten, att få lämna jobbet och springa hem till Niklas farmor för att sedan ge oss av till Niklas farmors gamla lägenhet, springa upp och ner i trappor för att hinna tömma hela lägenheten innan städfirman anländer, lyckas bli utestängd en stund.... Det är som sagt inte ok. Det är i synnerhet inte ok när jag runt klockan nio inser att flyttstädningen inte är bokad förrän imorgon. Jag tror att jag sätter punkt här. 

Årets första halvmil är avklarad. Inga fjäderlätta steg, utan snarare en tung andning och så blossande kinder att man skulle kunna tro att mitt huvud höll på att koka över (jag förstår mig inte på folk som kan springa flera mil). Men jag kom runt, och klarade mig i alla fall under halvtimmen. Bra första dag efter ledigheten. Nu väntar välförtjänt mat; köttfärssås med wokad vitkål. Inte ett påskägg så långt ögat kan nå. 

Jag tog en joggingtur direkt efter att ha skrivit nedanstående blogginlägg. Tänkte att det är ingen mening att vänta på bättring. Det gick uruselt. Träning innan frukost är inget för mig. Nu får jag nog allt springa hela veckan (fast inte på morgonen förståss). 

Påskledigheten har varit fylld med frestelser, jag som inte har ätit pasta på evigheter har tryckt i mig godis, kladdkaka, glass, popcorn, potatis, bröd... Ja det mesta faktiskt! Och tränat har jag inte gjort. Jag skulle ju springa, både Vårruset och Blodomloppet närmar sig med stormsteg och jag har sprungit en enda pytte-runda i år. Nu mår jag illa, känner mig som en gigantisk tjockis med ballongmage. Dags för skärpning. Och det rejält. Punkt. 

Påskledigheten är kommen - äntligen! Jag sov tolv timmar i natt, det säger en del om hur det har varit på sista tiden. 

Vardagarna innebär långa dagar hemifrån. Idag åkte jag hemifrån 05:45 och kom hem igen 20:15. Pust! Men jag har i alla fall ägnat 2,5 timme åt att bli väl omhändertagen på Salong Stråh. Var nära att somna mitt i hårtvätten. Från pigg och alert till att bli mumiefierad. Eller ufoierad kanske? 

Kesoplättar till frukost denna söndagsmorgon. Satt fint ihop med min huvudvärk (ni vet huvudvärken-på-helgen-efter-en-stressig-vecka). Lite påskpynt har kommit på plats. Tänka sig, en kortvecka är att vänta. Kortveckor är de bästa veckorna. Eller är det lediga veckor kanske? Idag står operation trädgård på schemat. På med mina leopardmönstrade trädgårdshandskar - här ska det dras ogräs och planteras!

Idag har varit en fin dag, ett brejk från den stressiga vardagen. 

Skulle behöva ett par extra timmar per dygn, sisådär 24 timmar till. Dagarna räcker inte till, varken på jobbet eller privat, och just den kombinationen är inte så lyckad. Hör mig själv säga "Absolut, det fixar jag!", minst tio gånger per dag, för att sedan känna mig extremt dålig över att jag faktiskt inte fixar det. Det är frustrerande att vilja så mycket, men inte hinna, inte orka, inte kunna. Men imorgon är det fredag. Då kan man vila. För att liva upp tillvaron lite har vi bjudit hit några middagsgäster. Ni vet, vi vill ju inte missa att fredagsstressa lite - handla efter jobbet (för det är det ju inga andra som gör om fredagarna), panikstäda huset, laga mat och fixa till sig innan gästerna kommer. Funderar på att gå upp en timme tidigare imorgonbitti, så får jag i alla fall en timme extra på dygnet. Tror ni att gästerna har något emot om värdinnan somnar innan klockan slagit åtta? 

Idag har vi provat på medicinsk yoga på jobbet. Ni vet "Andas in...... Och andas ut......". Yoga är inte min grej. Så är det bara. Det är sällan jag känner mig så stressad som jag känner mig på ett yoga-pass, så rastlös. "Det är just därför  du behöver gå på yoga" är det säkert nu någon som nu tänker. Och det kanske är sant. Men ärligt, sitta och andas i grupp, och slappna av på kommando - kan det bli mer obekvämt? Jag kan möjligen sträcka mig så långt att jag tycker att det är skönt att sträcka ut kroppen. Men avslappnande, nej. Alla är vi olika och för vissa är säkert yoga ett utmärkt sätt att slappna av och finna ro. Själv uppskattade jag mer Cross-fit-passet efter yoga-passet. Svettig panna och stand-by läge på hjärnan. Jag håller mig till det tror jag. 

Då var löpnings-säsongen igång! Har senaste tiden funderat på om jag tagit mig vatten över huvudet efter att ha upplyst alla om att jag ska springa både Vårruset och blodomloppet i år. Vårruset är om cirka en månad. Blodomloppet veckan därpå. Och hur mycket jag sprungit i år? Ingenting. Fram tills idag. Lite spontant åkte träningsskorna på, tänkte att ett varv på lilla slingan ska jag väl orka. Det hela gick över förväntan och rundan utökades. Ja, med det vill jag inte ha sagt att det gick bra men jag kom i alla fall hem utan hjärtinfarkt. Nu är det träning som gäller. Pepp, pepp, pepp.